Tiden har gått

Surfade runt och råkade notera att en ung tjej nu äntligen verkar ha träffat sin allra första flickvän. Den tjejen har alltid sett på mig på det där beundrande och undergivna sättet. En trånande blick har talat om för mig att jag är cool och snygg och alldeles fantastisk. Hon har utstrålat litenhet och osäkerhet. Men även enträgenhet och mod. Hon har vågat prata med mig. Jag önskar henne all lycka med detta nya. Jag kan känna igen mig själv väldigt väl. Jag har sannerligen varit liten, osäker och bekräftelsetörstande. Den finns en högrest blondin som fick mitt hjärta att klappa obehagligt fort när jag var så liten. Hon var ganska vuxen (tyckte jag då) och otroligt häftig. När jag tänker på ordet vacker så komer jag lätt att tänka på den bruden. Rent logiskt så vet jag ju att hon rimligen har sina dåliga sidor och skiter som alla andra människor. Men tanken på henne är alltid omgiven av ett visst skimmer. Så jag vet hur det är att tråna. Det underliga är att jag själv verkar ha uppnått en ålder där knoddar ibland trånar efter mig. Mycket underlig känsla. Jag försöker hantera det på ett bra sätt. Peppa knoddarna men samtidigt försöka hålla lite distans. För man måste nog få drömma om de där stora och coola människorna när man är liten innan man tar skuttet att bli stor själv.