Ibland kan man råka svika någon helt utan att man ville. Personen kan vara den viktigaste av alla men det kan ändå bli fel. Jag tror att jag är uppvuxen lite för nära offerrollen sådär så att jag nästan glömmer bort att även jag kan vara the bad guy. Ursäkter kan inte jaga bort besvikelsen som jag får höra. Även om jag vet att den kommer att blåsa bort, att detta inte var sista eller enda möjligheten på något sätt. Den lockar fram tårar på ett ögonblick. Över en så liten sak. Men när man en stund tidigare har haft ett sådant där samtal som tangerar livet&döden-nivån i allvar så kommer minsta lilla sak därefter att locka fram tårarna.
Nå, efter tårarna då? Jo, sen svalde jag känslan av skuld och svepte in mig i trevliga saker. Jag tror att jag har hittat en ny vän och hon har den vackraste av dialekter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar