Sena tekoppar.

Nattliga samtal med Bästa vännen är ovärdeliga. De måste självklart inte vara just nattliga men de blir ofta det av någon anledning. Vi sitter där och bollar våra visioner och idéer om framtiden. Funderar över vad vi egentligen ska bli när vi blir stora. Konstaterar att vi sakteliga börjar bli ganska stora. Över att vissa utbildningar kan öppna världen åt oss i de riktningar vi önskar. Bygger luftslott om de där gemensamma projekten vi skulle vilja driva.
Vi finner att vi har stötts och blötts men att vi numera är ganska beständiga. Vi har våra egna jag som består. Rätt få saker når livet&döden-nivån i allvarlighetskalan och allt annat löser sig i allmänhet. Kanske inte så som man hade tänkt sig men det löser sig på något sätt.
Jag börjar ana vart jag kommer att hamna, omhuldar tanken på att binda upp mitt liv i ett antal år med någonting som känns som en biljett till den stora friheten. Nog för att jag har frihet nu också men den är klart begränsad av materiella skäl och känslomässiga band. Skräms en smula av att välja, skräms av att kanske ångra mig. Men det är väl bara att kasta sig rakt in i det hela.
Nu står tekopparna tomma och huvudkudden väntar. Lördag och ljuva sovmorgon.