Första kyssen

När jag var liten så spenderades många långa år i olycklig förvissning om att jag alltid skulle förbli okysst. Tackochlov hade jag fel men jag fick tappert vänta tills någon månad efter min 18årsdag. Hon var vacker som en fint utmejslad staty. Vacker på det där hårda sättet. Hon hade smekt min kind och sagt att jag var fin. Det här var första gången vi sågs helt för oss själva. Många fjärilar i magen, läskigt, stelt. Jag skulle följa henne till bussen och det var kallt ute. En upplyst busskur mitt i mörket och luften fylld av snöflingor. Där och då kysste hon mig. För det var verkligen hon som kysste mig, jag kände mig ungefär lika erfaren som en kattunge. Mjuka läppar och vinterkalla kinder. Bussen kom, vi skiljdes motvilligt åt. Jag gick hem uppfylld av känslan av att ha upptäckt någonting nytt. Men också bekräftad, jag dög och var tillräckligt attraktiv. Det är många år sedan nu. Busshållplatsen är sedan länge indragen och bortbyggd.