Mer än två år...

Jag lever ju väldans stadgat... alltså, inte gift, förlovad eller ens sambo, men fast. Kommunikation är det svåraste. Tårar har fällts över små saker många gånger. Där jag tänkte, trodde men egentligen inte frågade högt. Och hon tänkte något helt annat. Eftersom hon inte visste vad jag tänkte. Men jag lär mig. Att dubbelkolla - kom vi precis överens om att vi skulle göra si eller så tillsammans den eller den dagen?

Att vara del i förhållandet kräver utveckling. Jag beundrar henne för hennes tålamod. (Samtidigt som det egentligen brukar vara jag som har allt tålamod i världen.)

Öva mer. Tankar flyter lättare på kvällen, då när man är färdig med allting annat. Då sådana där jobbiga ämnen kan komma upp, sådana där känslosamma, ibland besvärliga med nödvändiga diskussioner. Men det blir inte bra att föra dem sent sent på natten. Inte om man ska prestera dagen därpå. Man måste börja tidigare. Men då är man ju upptagen av den där vardagens praktikaliteter. Måste lära mig att hitta stunderna som går att viga till samtalen och känslorna, stunder som inte är mitt i natten.

Jag flörtar med kvinnligheten. Bl.a.

Håret är längre än på mer än tio år. Jag vaxar benen och rakar armhålorna. Det senare för första gången på mer än tio år. Den första kontakten med vaxning skyller jag helt på min flickvän. Jag hade nästan långa naglar ett tag men där gick gränsen även om de lättare kunde resultera i vackra röda rispor på hud. De är nu mer praktiskt nedklippta igen.
Jag äger en korsett och en bedårande ryschpyschig lackkjol. Jag har köpt ett par högklackade pumps och kan bevisligen t.o.m. dansa med dem på fötterna. Jag kan numera lägga en fest-makeup på mig själv. (Den flytande eyelinern från Yves Saint Laurent gjorde all skillnad!)

Men till vardags bor jag fortfarande i baggy jeans, långkalsonger, brottarlinnen, vinterkängor och tjock vinterjacka. Men om jag vill kan jag se riktigt brudig ut också. Det är roande.