Skaka rumpa

Ut gick jag och dansade mig svettig och trött. Många välbekanta ansikten. På både det trevliga och på det klaustrofobiska sättet. Ingen Darling. Hon syns sällan på krogen så jag hade inte riktigt förväntat mig det. Och tur är väl det. Vi har inte setts på så länge nu att jag inte alls vet hur jag skulle göra om jag sprang på henne. Behandla det som återseendet av en vän. Eller skänka en mer avmätt nick tillägnad bekanta som man inte vill frottera sig närmare med.
Mitt intresse för att gå ut går i vågor. Ibland lika med noll och ibland är det jättekul. Varför mitt intresse ganska ofta är lika med noll kommer jag oftast på när man på dansgolvet en bra bit efter midnatt måste ducka för glas med varierande blött och klibbigt innehåll då glasens tillfälliga innehavare har tappat kontrollen över armar och ben. När man kan känna glasbitar under skosulan. När råpackade damer av modellen ganska många generationer äldre än jag får för sig att ge en all sin uppmärksamhet. Samtidigt börjat en del söta brudar verka ack så unga, så där så att jag nästan känner mig lite gubbsjuk. Visserligen kan jag nog utan problem komma undan med att ragga även på dem ett antal år till men då måste jag själv förtränga att de känns små.

Jag trivs ganska bra med att ragga på ett dansgolv med hjälp av blickar. Enkelt och eventuella avvisanden kan ske ganska disktret. Nackdelen är att om man är på gott humör och av misstag leende råkar blicka in i någons ögon så uppfattas det ofta som en invit. För att konceptet ska fungera krävs också att folk är nyktra nog att fortfarande kunna läsa av saker rätt.
Klart minus även när någon sjukt snygg brud bara sitter vid något bord och ser hård ut. Och inte det minsta intresserad av att närma sig dansgolvet. Då blir man tvungen att upparbetar mycket mer mod. Man måste faktiskt tilltala människan. Hu. Raggande med ord känns lätt ohyggligt plumt och fult. Inte min melodi.