Dränerad

Damn it. Nu har jag varit för förstående. Accepterat, förstått, inte blivit arg. Varit stödjande. Så där ohyggligt balanserad. Det fungerar bara en begränsad tid. Sen börjar en inre überbitch växa till sig och formar ett stort NEJ. Slår bakut åt mig eftersom jag tydligen inte hade vett att göra det själv eller i tid. Andra människor och deras beslut kan dra åt skogen. Jag förstår inte alls. Jag har ingen lust att förstå. Vet bara att jag har rätt, de har fel och i vissa fall är de dessutom dumma i huvudet. Om man kunde skaka av sig andra individers beslut och ickebeslut som man kunde byta ytterkläder så skulle jag göra det nu.
I dag tog jag på mig lite för lite kläder för jag har bestämt att det nog kommer vara lagom varmt om några timmar. Utan en tillstymmelse till skam i kroppen sitter jag och skrålar till The Ark. Tänker köpa god lunch och äta den på en solig takterrass som inte vet om att den befinner sig i Sverige utan istället satsar på medelhavsklimat redan i början av mars. Jag är tacksam över dess verklighetsflykt och överväger att hänga på.
(Visste ni att rättstavningsprogrammet inte diggar "überbitch"? Det försöker med förslag som sockerbit och läckerbit istället. Min inre rabiata sockerbit. Haha.)