Om döden. Eller att ibland inte vilja sova ensam.

Jag har två ålderstigna individer som står mig nära. På helt olika sätt men glasklart är att när de inte längre finns kvar så kommer det att lämna stora hålrum i mig. Hälsan börjar vackla. Kropparna börjar sakta ge upp. Den ene är plågsamt medveten om att livet inte är evigt och är rädd, vill inte dö. Den andra tänker nog riktigt inte i de banorna. Men beter sig allt mer skraltigt. Jag älskar dem båda och har i varierande grad ansvar för att hjälpa dem i tillvaron. Stöjda den ena, trösta och peppa. Ordna praktiska saker. Försöka öka tryggheten. Försöka tillfredställa den andras växande hunger efter bekräftelse. För dessa två räcker jag alltid till. Eller, för dessa två vill jag alltid räcka till. Jag är bra på att hjälpa och vara den trygga och lugna när det gungar för andra.

Men det finns sena kvällar som glider in i nätter där tankarna på förlusterna som närmar sig konsumerar mig. När hålrummen börjar formas i förtid. Då tryggheten och lugnet som nyss fanns sinar. Liten och ledsen.
Då växer behoven av att finna en vänlig famn vid min sida. Någon som kan dela med sig av trygghet och lugn när jag har skänkt bort för mycket av mina egna reserver. Hud och hår att gömma sig i en stund och glömma allt det andra. Någon att klänga på. Varma andetag mot min nacke som kan påminna om att hålrum faktiskt kan fyllas igen, de är inga eviga vakuum.

Annars är jag ett vanedjur. Sover jag mest själv så sover jag även bäst själv. Trodde länge att jag aldrig skulle kunna vänja sig vid att sova ihopslingrad men någon. Föredrar att bilda en egen kokong med ett fluffigt täcke just när det kommer till själva sovandet. Tills jag under nästan ett års tid kom att sova ihopslingrad med någon nästan varje natt. Lärde mig att känna trygghet i famnen som alltid fanns där. Ville ligga nära även i sömnen. Nu sover jag ensam igen. Har hittat tillbaka till den där trygga och egna kokongen. Med undantag för de där få nätterna som berövar mig lugnet då den ensamma sömnen bara känns otroligt ensam. Ge mig då dina hjärtslag och andetag, lågmälda ord och sömniga suckar i mitt öra.