Hur löjligt som helst. Varje gång Darling loggar in på MSN så får jag lite magknip. Hoppas att hon ska skriva men det gör hon inte. Mina fingertoppar kliar efter att starta en konversation. Hjärtat har sänkt nivån till att det nästan vore trevligt att få en sån där liten ursäkt. Självkänslan protesterar men det är som att hjärtat inte lyssnar alls. Klamrar mig envist fast vid den lilla spillran av självbehärskning. Omhuldar bästa vännens ord. Nej, man ska inte krypa inför de som har satt ens känslor i otrevligt hastig rullning. Inte tigga uppmärksamhet som en hundvalp.
Djupa andetag. Om hon vill så ligger initiativen på henne nu. Det är förbannat trist att hon inte verkar vilja utnyttja det.
Det passar mig inte alls att sitta och vänta. Jag fullkomligt hatar att vara tvungen att ge bort kommandot helt. Jag är värd ett nejtack så att jag kan gå vidare i mer rask takt. Inte detta duärsåfinmenehhh. TYSTNAD. Att låta sådana här saker sakta rinna ut i sanden och självdö är plågsamt. Om man skulle försöka lyfta blicken och tanken bortom minnen av Darlings rufsiga hår, fjuniga nacke och mjuka hud. Ni vet precis i den där lilla dalen som bildas där konturen av höftbenet övergår i len mage. Och försöka komma ihåg att det finns många andra brudar värda att uppmärksamma. Jag tänkte försöka skärpa mig. Kanske ägna mig åt festligheter på stan. Där alla de där andra brudarna hänger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar