Ehum. Ganska liten. Hopplöst tonårsfinnig 14åring. Då fanns minsann inte brud-bloggar. Eller Qruiser. Sylvia & Sylvester låg i startgroparna men det visst jag inte. Några år tidigare hade det funnits en ungdomsgård för homo- och biungdomar som gick under förkortningen BHUS. Kvar fanns deras elektroniska anslagstavla.
Kommer ihåg hur jag med hjärtklappning satt framför min pappas dator och surfade. Vi snackar sånt där lååångsamt uppringt internet via modem. Det var otroligt upphetsande och läskigt på samma gång. Livrädd för att han skulle se. Ung och naiv. Det slog mig aldrig att de på andra sidan anslagstavlan kanske inte alls var lika små. Det hela resulterade i några nya mailadresser, vi bytte telefonnummer och jag tror att jag fikade men nån av tjejerna. Allt gick finfint och det började aldrig ringa hem någon snuskgubbe trots att jag lämnade ut mitt hemnummer(!?). Att jag vågade. Men jag var liten, desperat och kvävd av ensamhet. Övertygad om att jag var ful och tråkig. Att ingen någonsin skulle tycka om mig. Hittade min gamla adressbok i en bortglömt byrålåda. En söt och glittrig. Med en älva på. I den finns de gamla och då så värdefulla adresserna och telefonnumren kvar. Namnen säger mig ingenting längre men de är noggrant nedplitade med finaste glitterpennorna.
Det finns en dagbok kvar också. Jag började skriva några år tidigare. Inläggen i början är av stilen "Idag var jag i skolan och det var tråkigt". Något år senare dyker det upp värsta lesbiska porrnovellerna. Otroligt cheezy och detaljerade. Och torkade rosenblad. Små blyertsteckningar. Nakna bröst. Jag blir generad och fascinerad av att läsa och se. Men nog mest beklämd. Tänk om jag kunde få träffa den där lilla ensamma tjejen igen. Få berätta att allting faktiskt blev bra sen. Jättebra. Att jag inte skulle förbli evigt okysst. Att jag faktiskt skulle få hångla med tjejer! Att snygga brudar som Darling skulle komma att sova i min säng. Om jag bara bet ihop en liten stund till. Då hade det kanske inte känts så hopplöst alla de där långa och ensamma åren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, tänk om man vetat då, vad man vet nu... Att galet fina brudar faller för en och tycker (mer eller mindre konsekvent) att man är helt bäst!
Då hade man nog morskat upp sig lite tidigare... Men nej, jag var mer eller mindre tvungen att gå den långa vägen... Gräva sig gropar, falla i dem för att fatta att man är stark nog att klättra upp både ur nån grop över en hel del andra saker... Får väl se det som erfarenhet :)
Visst är man formad av den väg man har gått! Om den hade varit helt utan motstånd och svårigheter är jag övertygad om att jag hade blivit en mycket tråkigare människa.
Skicka en kommentar