Vad är grejen egentligen? Varför i hela fridens namn ska man fortsätta vara bundis med människor där relationen tidigare har inneburit inte bara sex utan även krossade hjärtan? Men det sker helt automatiskt för mig allt som oftast. Bästa vännen (Hm, borde komma på ett bättre alias där ty jag har egentligen tre bästa vänner.) var från början Den stora kärleken och dessutom en väldigt våt dröm. Vi hånglade passionerat av och an i några månader. Beslut togs och bröts. Vi hamnade till slut i samma säng och som förvirrade lesbianer kan vara ledde det hela till någon sorts fast förhållande. Jag kan förresten verkligen rekommendera konceptet att bara hångla passionerat ett bra tag innan man skuttar i säng. Sexet kändes då som högsta vinsten på ett annat sätt än om vi hade klarat av det vid det första möjliga tillfället. Förhållandet innehöll mer drama än önskvärt och resulterade i ett krossat hjärta (mitt). Allt var givetvis stor sorg en lång tid därefter men jag kunde bara inte släppa människan helt och Den stora kärleken visade sig passa betydligt bättre som Bästa vännen.
Sedan jag och Darling redde ut hennes förhavanden så har vi fortsatt att prata. På ett väldigt vänskapligt plan. Ex:et från i höstas börjar kvala in på kompiskontot även om det nog lär ta ett tag till innan vi börjar hänga med varandra.
Antagligen beror det delvis på att man förhoppningsvis hade saker gemensamma med de där personerna och därmed någonting att bygga vänskap på. Att världen är så liten och att det kan vara oundvikligt att ha kontakt med sina ex påverkar säkerligen också. Nu sprider jag rykten men vad jag har förstått så är kompisskap mellan ex i den heterosexuella världen mer ovanliga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Nja, helt ovanliga vet jag inte, och i mitt liv är förhållandet det omvända. Dvs den enda pojkvän jag haft är numera en nära vän, medan flickvännen förvandlades till hon-den-där-som-jag-inte-kan-umgås-normalt-med...fast det kan iofs bero på att hon var den stora kärleken, medan han var någon jag var tillsammans med under en förvirrad liten tid då jag försökte vara "åtminstone bisexuell"....
Jo, ibland kan man ju inse att folk var bättre lämpade som vänner. Shame att man ibland måste trassla in sig innan man kommer till insikt. ;-P Nån pojkvän har jag aldrig haft så jag vet inte om det hade känts annorlunda. Enligt löpsedeln för någon av kvällsblaskorna så har folk snarare sex med sina ex. Det har jag däremot bara lyckats med en gång.
Det är inte helt oproblematiskt. Folk som man sådär i efterhand inte kan lista ut varför man egentligen hade ett litet förhållande med är det ingen mening att hålla kvar i som vänner. Följaktigen har jag ingen kontakt med de flesta av mina ex. Gäller både hetroförhållanden från min förvirrade ungdom och senare. Alltså det handlar mer om att det inte finns så mycket att säga. Träffar jag på dem, säger jag hej.
Om exet verkligen betydde något, då finns det antagligen både potential till god vänskap och till att det inte går att umgås normalt. Det blir liksom lite av båda sidor med samma person. Jag har två sånna ex, ett där jag krossade hjärtat och ett där jag själv fick hjärtat krossat. Jag fattar inte helt hur det funkar, om det är en bra idé eller varför uppstår vänskapen... Är det för att man fortfarande har saker att ge i en ickerelations-relation eller för att man inte riktigt vill att personen ska "försvinna" ur ens liv... Vad jag vet är att jag tycker att det ger mycket att snacka och umgås med dem.
Skicka en kommentar