Världsfrånvända timmar

Två veckor är otrevligt lång tid att inte träffa någon viktig på. Och lite läskigt när man inte har känt en person så lång tid dessförinnan. Tänk om man bara inbillat sig allting. Känslor kan vara flyktiga. Men när hon sen kom tillbaka på kvällen så var min primära vilja att inte släppa henne ur min famn. Talförmågan ville inte vara med men alla små nervändar var vakna. Då kan man skrota tvivel. Samtidigt nästan gråtfärdigt övertrött. Miljoner spänningar, även om skola och framtid som släppt. Jag sov lika lite i natt som de senaste nätterna men min kropp och själ är mer tillfreds idag.
Sömnig och halvt vaken i min säng imorse. Egentligen skulle jag bara krypa ner, pussa på henne och säga att jag går till jobbet. Att tidningen ligger vid fotändan av sängen. Jag reste mig först en timme senare. Leende slog hon armarna om mig och berättade att nu var jag fast. Lekte med tanken att ringa jobbet och säga: Tyvärr, jag har fastnat. Kan inte alls komma in idag.
Men jag ska föreställa en sån där vuxen människa så nu sitter på jag på jobbet ändå. Till slut. iTunes slumpar fram den ena bra låten efter den andra. Då vet jag att jag mår oförskämt bra för iTunes har egentligen inte min musiksmak om mornarna.