Ibland är timmen sen och sängen borde locka. Ögon grusiga och trötta. En sådär lagom pervers diskussion fick tiden att försvinna. Men just precis nu, när hon skriver att hon saknar mig. Beröringen saknas. Då känns de återstående nätterna för många. Jag vill ha hennes ansikte mot min hals trots att det kittlas. Min hand vill vila mot den lena nacken. Det känns förtvivlat ensamt som att någons ensamhet skulle smitta många mil bort. Men jag är ju kapabel och självständig så imorgon lär ensamheten vara borta igen. Förrän till kvällen om jag råkar vänta tills jag är nästan övertrött. Då smyger den tillbaka på ett ofrivilligt återbesök.
Väntan. Denna väntan och annan väntan. Som tar slut en och samma vecka. Om jag lägger mig i sängen nu och blundar riktigt hårt så kanske jag kan vakna lagom till mitten av den veckan. När hon kommer hem och jag redan har fått det läskiga beskedet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar