Pride. Eller inte Pride.

Sommar kommer komplett med Pridefestival. Spontant är jag sugen på att åka bort på alldeles egen semester istället för att gå på Pride. Varför blir jag inte till mig längre? Pride var någonting stort, spännande och smått läskigt för länge sedan.
Om jag bodde någon annanstans, mer isolerat så skulle det nog se annorlunda ut. Om 51 veckor om året var motvilligt insmetade av heteronormativitet och garderobsliv så skulle Pride fortfarande locka och kännas lite som ett vattenhål. Men jag har tvärtom en homonormativ vardag. Jag har nästan inga heterosexuella vänner. Vill jag gå ut finns det flera alternativ. Vill jag ägna mig åt sexualpolitiskt påverkansarbete kan jag göra det året om. Så Pride... Parad är fortfarande roligt. Men annars gör det ingen gigantisk skillnad. Vilket lyxproblem.