Jora!

Det gick vägen. Några högskolepoäng till. En månad till, en tenta till och sen jullov. En termin går läskigt fort.
Jag tror jag börjar bli stor. Så där som vuxen. Så där så att jag pratade barn med den fina den där kvällen när jag kunde ha pluggat lite till. Istället pratade jag barn. Hu! Visserligen fortfarande mycket med perspektivet om och när och att när i sådana fall innebär relativt långt in i framtiden. Men med en läskig insikt om att jag får prata barn på riktigt om jag skulle vilja. Att jag börjar nå en ålder när mina jämnåriga heterosexuella vänner faktiskt börjar skaffa barn tillsammans. Vi funderade högt, hur man egentligen vågar ta ett sådant beslut. Och om hur mycket lättare man kan låta bli att ta ett egentligt beslut i ett olikkönat (tss. rättstavningsprogrammet vill ersätta "olikkönat" med "katolikerna") förhållande. Man kan prata barn och sen bara "låta" det hända. Här kan inget sånt hända. Här skulle det krävas planering och väldigt medvetna beslut. Sådana som inte är tagna. Men som kanske skulle kunna tas. Om några år. Kanske.