Har känns som ett rätt trevligt sätt att hålla kontakt med vänner efter flytten och ett bra sätt att få överblick över den nya klassen. Tralalala.
Men av någon anledning råkade jag söka på min gamla grundskola och visst finns den med. Och visst finns en del av mina dåtida klasskamrater med. Och visst är det några av dem som en gång i tiden hjälpte till att göra min vardag till ett helvete. Lite i smyg kan man titta på en del av deras sidor och de verkar till och med prata med varandra. Eller så har de bara återfunnit varandra via Fejsbook och tycker att det är partyparty. Hu. Som att tiden stått stilla här och var. För mig har tiden inte stått stilla. Jag tror inte ens de skulle känna igen mig längre, innan jag flyttade sprang jag på någon ibland på stan och kunde utan problem gå förbi utan att några igenkännande blickar landade på mig. Grundskola var för mig osökt de 9 ensammaste åren i mitt liv, i synnerhet de 5 sista. Därefter har livet bara blivit bättre och bättre. Numera är det sådär riktigt bra. Jag går fortfarande mina egna vägar, numera i gott sällskap. Att gå egna vägar när jag var liten var tyvärr något som skyddes av min omgivning i skolan.
Ibland drabbas jag av en tramsig revanschlust, som att gå på återträff någon gång bara för att visa upp mig. Sprätta lite som en nöjd och kaxig tupp. Men jag ska nog inte sänka mig till den nivån. ;-P De kan få ha sitt. Jag har mitt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hehe. Måste erkänna att ett av nöjena med facebook är (osökt) att kunna ignorera friend requests från folk som inte betedde sig som folk under grundskoletiden.
Det enda intressanta med facebook är att låtsas gilla folk som egentligen är ens gamla högstadiefiender och genom detta manipulera dem att avslöja saker om sig själva. Som man sedan kan sprida ut eller bara gotta sig åt.
Fast - orka, orka! Nä, jag loggar in på facebook för att se om nån skickat ett meddelande när min inkorg är full med spam.
Skicka en kommentar