Små platser med lugn. Och andra mer röriga.

Jag anar tecken på diskansamling på mitt skrivbord... men det kanske är en naturlig följd av att bo en bunt trappor ovanför närmsta kök i kombination med att ha en ovilja mot att äta där?
Bedrägligt lugn idag trots ack så få dagar till tenta. Tekopp hemma hos vännen som bor nästan granne. Tramsiga kommentarer till Blocket-annonser.
Jag har hittat en alldeles egen bänk i en undanskymd del av en park dit nästan ingen verkar gå. Lummigt inbäddad bredvid en pott med mörkt vatten och mycket växtlighet. Sitter jag där så verkar jag hitta lugn helt oavsett vad som rör sig i huvudet. Igår fick jag besök av katten som äger parken. Jodå, han talade om för mig att den var hans. Gick runt med bestämda men ljudlösa steg, kom och buffade. Försvann i buskarna. Kom tillbaka - vässade klorna på min väska, buffade lite till och försvann sen igen.
Bästa vännen ska komma på besök. En väldigt ledig helg stundar. Bara några ensamma nätter till (men jo, de kanske är bra ur studiemotivationssynpunkt), sen varm mjuk famn i sängen igen.

Ack jag saknar min lilla skyddade verkstad

Världen utanför är inte vän med mig. Hur ska jag kunna bo i samma korridor med en grabb som högt och ljudligt sitter och vädrar sina homofoba åsikter på sin efterfest nedanför mitt fönster? Eller med utbytesstudenten som hejdlöst flörtar med min flickvän som hälsar på och gärna "råkar" ta i henne?
Med att inte få sova alla nätter för att ljudvolymen är vidrigt hög. Och få förklaringen att det är okej, han spelar bara så hög musik precis innan han ska gå ut. Och han ska gå alldeles strax så han stänger av om en kvart. Som bara råkar dra på lika hög volym igen när han kommer hem efter utgången?
Jag blir bara trött, liten och ledsen. Och saknar det som var hemma i många år. Där jag möjligen behövda deala med packade heterosexuella män på nattbussen. Inte i mitt kök. Där jag fick sova på nätterna även på helgerna om jag ville.

Vardag och längtan

Tiden är alldeles relativ. Jag träffade henne senast igår men min kropp säger att det var många dagar sedan. På vissa föreläsningar står tiden alldeles stilla och mina ögonlock blir tungatunga. (Jag har en gammal ovana att somna på föreläsningar men än har jag inte somnat på dem här. Pepparpeppar.)
Rummet börjar bli tryggare. Även om jag kände mig väldigt borttappad på väg hem i mörkret igår. Vägen från busshållplatsen var alldeles främmande och oupplyst.
Människorna i klassen börjar framstå som allt mer sympatiska. Inte alla, men några. =)
Min hud har tyvärr bestämt att den egentligen ska beröras varjevarje dag. Så den glömmer raskt bort beröringen från igår och iförrgår och dagen före det. Bara för att konstatera att idag blir det ingen. Och nog inte imorgon heller. Men kanske på onsdag. Och då dippar mina må-bra-hormoner. Tramsigt. Men den kanske vänjer sig, man kanske kan börja lagra beröring istället för att bara vilja ha mer? Just ja. Och kompensera med träning. Köpa träningskort var det. Och sova ordentligt. Borde plugga lite till. Och sova.

Note:

Livet blir bättre när man har ätit, satt på sig varma tofflor och tagit med sig teutensilier upp på rummet.

Flyttad

Mest stressiga helgen på länge. Men ljuvligt skönt att åka "hem" över helgen för här är inte hemma än. Tack vare rara vänner hade jag boende redan för första veckan här men man känner sig inte helt bekväm på en lånad madrass i ett vardagsrum hur gärna man än vill.
Lördag gick åt till packning och alla prylar verkade fördubblas i antal för varje kartong som packades. Även där hjälp via bra människor. Festlighet på kvällen även om vi båda var i tröttaste laget. Söndag med flytt. Sjukdom minskade antalet hjälpsamma armar men allt gick smidigt ändå. Nå, bortsett ifrån att jag kände mig nära sammanbrott hela tiden. För mycket på en gång. För mycket saknad av vänner, hemtama kvarter. Och framförallt samma trygga famn de flesta nätter i veckan, aldrig mer än någon halvtimmes promenad bort.
Sängen här känns ödsligt tom. Ena katten tyckte att flytten var det vidrigaste hon hade varit med om och trycker i badrummet.
Det är fantastiskt att redan vara upppackad och hitflyttad, samtidigt känns det väldigt definitivt. Många av de där bra sakerna och bra människorna är för långt borta. Det är kallt, tack och lov för det medtagna elementet. Väldigt mycket blev också bättre av att mitt nya internet dök upp. Och att tv:n inte alls hade gått sönder utan att man bara behövde trycka in en specifik knapp så blev den glad igen. Verklighetsflykt hjälper mot ensliga känslor. Förhoppningsvis så kommer det inte behövas på samma sätt om ett tag.