Äldre, klokare?

Jodå, jag lever fortfarande. Så här några år senare, snart färdigpluggad. Inte kvar i den relationen som var för några år sedan. Planer på att göra Pride i sommar, har inte direkt gjort Pride på flera år. Tröttnade av jobbandet och ölen i plastglasen i dammet på grusplanen. Men pepp på årets nya öppnare koncept, jag vill kanske rent av bidra med att dricka en öl i platsglas.
Funderar på relationer. Så fort etiketten förhållande dyker upp dyker ett knippe "needs" upp, och jag är inte säker på att alla faktiskt hör hemma där. Övar mig på att älska lite lagom, utan att ställa några krav alls, och tänkte göra det så länge det känns trevligt.
Var på dejt med en ny människa. Och hur introducerar man egentligen bäst, för en ny bekantskap, sitt BDSM-intresse, att jag har en människa jag älskar och leker/ligger med någon gång ibland, som jag helst vill ha kvar i mitt liv, att jag nog tänker försöka skaffa barn inom några års tid förmodligen tillsammans med en vän. Men att det finns en plats ledig i mitt hjärta och mitt liv, den där vardagliga med möjlighet att få relativt mycket av min tid. Förutsatt att man nu inte känner avsky inför BDSM, att man står ut med att jag har en slampa som jag älskar men träffar ytterst sporadiskt och att det (om det går som jag vill) finns barn i mitt liv om några år.

Mer än två år...

Jag lever ju väldans stadgat... alltså, inte gift, förlovad eller ens sambo, men fast. Kommunikation är det svåraste. Tårar har fällts över små saker många gånger. Där jag tänkte, trodde men egentligen inte frågade högt. Och hon tänkte något helt annat. Eftersom hon inte visste vad jag tänkte. Men jag lär mig. Att dubbelkolla - kom vi precis överens om att vi skulle göra si eller så tillsammans den eller den dagen?

Att vara del i förhållandet kräver utveckling. Jag beundrar henne för hennes tålamod. (Samtidigt som det egentligen brukar vara jag som har allt tålamod i världen.)

Öva mer. Tankar flyter lättare på kvällen, då när man är färdig med allting annat. Då sådana där jobbiga ämnen kan komma upp, sådana där känslosamma, ibland besvärliga med nödvändiga diskussioner. Men det blir inte bra att föra dem sent sent på natten. Inte om man ska prestera dagen därpå. Man måste börja tidigare. Men då är man ju upptagen av den där vardagens praktikaliteter. Måste lära mig att hitta stunderna som går att viga till samtalen och känslorna, stunder som inte är mitt i natten.

Jag flörtar med kvinnligheten. Bl.a.

Håret är längre än på mer än tio år. Jag vaxar benen och rakar armhålorna. Det senare för första gången på mer än tio år. Den första kontakten med vaxning skyller jag helt på min flickvän. Jag hade nästan långa naglar ett tag men där gick gränsen även om de lättare kunde resultera i vackra röda rispor på hud. De är nu mer praktiskt nedklippta igen.
Jag äger en korsett och en bedårande ryschpyschig lackkjol. Jag har köpt ett par högklackade pumps och kan bevisligen t.o.m. dansa med dem på fötterna. Jag kan numera lägga en fest-makeup på mig själv. (Den flytande eyelinern från Yves Saint Laurent gjorde all skillnad!)

Men till vardags bor jag fortfarande i baggy jeans, långkalsonger, brottarlinnen, vinterkängor och tjock vinterjacka. Men om jag vill kan jag se riktigt brudig ut också. Det är roande.

Sommarförkylning

Att försöka hångla samtidigt som man är jävligt täppt i näsan blir någons slags bisarr form av breath play. Rekommenderas inte riktigt.

Vilken sommar

Hon den där jag redan vet att jag vill dela min vardag med. Hon den där andra där jag inte riktigt vet någonting alls om än. Går det att skapa glädje, lugn, trygghet, kärlek. För alla inblandade. Utan att såra, svika.
Samtidigt kämpa för en far som försvinner allt mer in i sin egen värld. Orka sommarjobba. Men jag gissar att det inte är så konstigt att jag känner mig som en urvriden disktrasa idag. Snälla någon, klona mig. Ett exemplar till hon den fina. Ett annat exemplar till hon den andra. Ett tredje att vaka vid min fars sida. Ett fjärde för att ringa alla samtal, sitta i alla telefonköer a la vårdadminstration, vårdplanering. Ett femte att skicka till sommarjobbet. Exemplar nummer sex kanske då kan få vara ledig. Utan att känna sig splittrad, otillräcklig. Ska jag vara ledsen eller glad? Resultat blir någon sorts kortslutning.
Måtte lugnare vindar blåsa i höst när jag dessutom ska prestera akademiskt igen. Men det är nog så, med sådana där stor omvälvande saker. Bra och dåliga. Kommer allt som oftast samtidigt.
Jag betraktar skeptiskt mitt ansikte i hiss-speglen och reflekterande skyltfönster. Är jag verkligen tillräckligt stor för allting? Tror de verkligen att jag är vuxen och kapabel?

Två terminer gick så fort

Sommarlov nu. Eller sommarjobb snarare. Mitt gamla där ingenting har hänt under tiden jag varit borta.
Alla tentor klarade. Jag har börjat jogga. Mest tack till min fina pluggkompis A för den bedriften. Tillbaka i gamla hemstaden igen över sommaren. Får sova i finas säng varje natt. Ibland är jag hemmafrun, ibland är hon. Det är så galet att jag fortfarande tycker så mycket om henne.
En nära förestående flytt stressar lite. En eventuell flytt betydligt senare stressar mer. Men saker och ting brukar bli bra när allt kommer omkring.

Någonstans där sen blir det sommarlov.

Eller snarare sommarjobb. Men jag längtar lite efter att vara upptagen dagtid men att kunna gå hem sen på kvällen och vara helt och fullt ledig. Nu är jag aldrig riktigt ledig. Knappa veckopauser mellan de intensiva tentaplugg-omgångarna. Sådär så att jag blir skittråkig att umgås med, kommer inte på något annat att prata om än skolan. Jag hör till den tramsiga gruppen som har lätt för mig - eller: jag pluggar och därför klarar jag mig. Men inför varje ny tenta är jag lika galet orolig. Trots att det hitintills alltid har gott bra.
Bloggen glöms bort. Mellan varven kommer jag på saker som skulle kunna bli läsvärda inlägg. Men den är inte tillräckligt hemlig för vissa saker och för hemlig för andra saker. Kärleken består i varje fall och dit tänker jag nog rymma ikväll för att slippa våndas ensam natten innan den läskiga tentan som kommer. SJ kommer få många av mina pengar under dessa år. En ettårs-dag närmar sig. Jag vill ha flera sådana där års-dagar med just henne.
En god vän behöver tröst. Jag har förbaskat svårt att hålla käft. Vissa saker och känslor bara bubblar ur mig. Än så länge utan alltför stora konsekvenser. Bara att hoppas på att jag endera lär mig att hålla käft. Eller blir allt bättre på att linda in saker på ett bra sätt.

Om tid som försvinner, tentor som närmar sig...

Och ljuvliga helger. Tentaplugg mest hela tiden nu. Dagar går och plötsligt är förläsningarna slut och det är dags för frågestunder, vet inte hur det gick till. Kommer inte på några frågor.
Man kan smita från allt när det är helg. Inse att man har lagt in en trevlighet väldigt lägligt. Den barnsliga lyckan över att få bo på finaste rummet. (Och jag tror nog att de var en smula nyfikna, de som jobbade - när vi; två tjejer, unga och i högst vardagliga kläder anländer tillsammans och ska husera i sviten. Haha.) Att badrummet är stort och varmt - ack ge mig alltid golvvärme. Att vattenrännan till det stora egna karet så ut precis som i badhuset i "Spirited away". Blommande magnoliakvistar på bordet. Få middag serverad och prata nu, då och framtid med hon, den finaste. Eget kvällsbad och stjärnor mot mörk himmel. Tidig morgon ute i het bassäng. Kyligt och vattenånga försvinner iväg med vinden. Tallar och vatten - farled. Frukostbuffé.
Men tiden gick lika fort som vanligt och plötsligt var det hemfärd, ny vecka. Och snart tenta.

Allt blir bra

Bästa människan kämpar och kommer nog bli relativt återställd. Jag är omgiven av bra människor. Skogspromenader i sol. Jag kanske får slippa korridorboendet och bli kombo istället! Snart helg. Hem till finaste flickan som snart har födelsedag. På en sån där vardag när jag inte kan vara där. Men jag har minsann preppat hennes skolväska med små inslagna trevligheter.

När man tvingas bli stor

Visserligen har jag varit stor ganska längre redan. Betydligt längre än jag borde. Men nu måste jag bli ännu lite större och modigare. När man på sätt och vis tappar en av de där viktiga personerna, en av de som alltid har inneburit trygghet och stöd. När behovet plötsligt svänger och den personen plötsligt blir liten. Och behöver alldeles förfärligt mycket. För några dagar sedan fick jag ett sånt ansvar. Stor blev liten. Och ptja... då får liten bli stor. Större. Även om det ligger rätt tungt på axlarna, även om det kanske egentligen inte alls finns ork. Så måste det gå ändå för den där personen är en av de där få viktiga, en av de som måste få det bra. Och där det inte finns särskilt många andra utöver mig själv som kan.
Då är det svårt när man är i annan stad, fel stad. När man måste plugga för det går inte att ta lite ledigt, det är ett års uppehåll eller inget som gäller. När det känns viktigare att leta efter bra rehabilitering. Eller fundera på hur man ska kommunicera med någon som verkligen vill som inte längre kan på de där vanliga sätten.