Hon den där jag redan vet att jag vill dela min vardag med. Hon den där andra där jag inte riktigt vet någonting alls om än. Går det att skapa glädje, lugn, trygghet, kärlek. För alla inblandade. Utan att såra, svika.
Samtidigt kämpa för en far som försvinner allt mer in i sin egen värld. Orka sommarjobba. Men jag gissar att det inte är så konstigt att jag känner mig som en urvriden disktrasa idag. Snälla någon, klona mig. Ett exemplar till hon den fina. Ett annat exemplar till hon den andra. Ett tredje att vaka vid min fars sida. Ett fjärde för att ringa alla samtal, sitta i alla telefonköer a la vårdadminstration, vårdplanering. Ett femte att skicka till sommarjobbet. Exemplar nummer sex kanske då kan få vara ledig. Utan att känna sig splittrad, otillräcklig. Ska jag vara ledsen eller glad? Resultat blir någon sorts kortslutning.
Måtte lugnare vindar blåsa i höst när jag dessutom ska prestera akademiskt igen. Men det är nog så, med sådana där stor omvälvande saker. Bra och dåliga. Kommer allt som oftast samtidigt.
Jag betraktar skeptiskt mitt ansikte i hiss-speglen och reflekterande skyltfönster. Är jag verkligen tillräckligt stor för allting? Tror de verkligen att jag är vuxen och kapabel?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar