Skolaskola

Hela tiden. Och jag har börjat fundera på om det här är rätt skola. Vill jag kanske egentligen jobba med det där andra som ligger rätt när det här men samtidigt inte. Och då måste man ju byta utbildning. Meckigt. Men samtidigt - det är rätt många års arbetsliv sen så en termin hit eller dit nu kvittar nog bara man blir nöjd i långa loppet.
Lite socialt umgänge går att klämma in, men på bekostnad av studier eller bloggskrivande etc. Sällan har jag varit så medveten om vart jag lägger min blick. Jag tycker om att titta på andra människor, jag är van vid ögonkontakt när jag umgås. Och ibland, ja då bara fastnar min blick på något trevligt ansiktsdrag. Men det är en sensibel person som reagerar så fort jag tittar en sekund för länge. Ovan vid ögonkontakt. Intensiva blickar har vi båda två. Lite åt det flörtande hållet men samtidigt inte alls. Som att man kan råka säga saker med sin blick utan att man riktigt menade någonting.

Saknad som tack och lov följs av hångel

När man inte har setts på en vecka. Nåja, på tre dagar. Men det känns som en vecka. Hon jobbar och jag måste gå förbi på Matlivs för att få nycklar när jag kommer från tåget. Med hud som saknar hennes beröring. Att smita in på lagret och bli upphånglad mot ett hörn. Svårt att dra sig därifrån, hon ska jobba i några timmar till. Bli utsläppt bakvägen, men liksom fastna lite på vägen. Retas och få välbekanta gensvar. Blickar, små halvkvävda ljud. Grepp som ändras och blir hårdare. Några meter ut är gatan och främmande människor. Det står lagervaror delvis mellan oss och dem. Att slutligen släppa och gå mot hennes tomma lägenhet. Alldeles snart nu borde hon vara hemma igen.

Jora!

Det gick vägen. Några högskolepoäng till. En månad till, en tenta till och sen jullov. En termin går läskigt fort.
Jag tror jag börjar bli stor. Så där som vuxen. Så där så att jag pratade barn med den fina den där kvällen när jag kunde ha pluggat lite till. Istället pratade jag barn. Hu! Visserligen fortfarande mycket med perspektivet om och när och att när i sådana fall innebär relativt långt in i framtiden. Men med en läskig insikt om att jag får prata barn på riktigt om jag skulle vilja. Att jag börjar nå en ålder när mina jämnåriga heterosexuella vänner faktiskt börjar skaffa barn tillsammans. Vi funderade högt, hur man egentligen vågar ta ett sådant beslut. Och om hur mycket lättare man kan låta bli att ta ett egentligt beslut i ett olikkönat (tss. rättstavningsprogrammet vill ersätta "olikkönat" med "katolikerna") förhållande. Man kan prata barn och sen bara "låta" det hända. Här kan inget sånt hända. Här skulle det krävas planering och väldigt medvetna beslut. Sådana som inte är tagna. Men som kanske skulle kunna tas. Om några år. Kanske.

Varför?

Är det så fantastiskt svårt att komma till skott med vissa saker? Som pluggande? Men inte alls med andra saker, som sex? Att inte vara dödligt trött brukar däremot underlätta. I största allmänhet.
Det är som att den uppgivna sömniga fasen infinner sig. Som att det kommer gå som det går oavsett jag gör nu så då kan jag lika gärna sova en stund. Bara att det är inte är sant. Repetera en gång till hjälper. Repetera många gånger till hjälper. Och det finns lite tid fortfarande. Darn att min kropp vill sova.

Sunkig och nervig

Planen var egentligen att slita sig från den fina redan igår kväll. Men film och varm nyponsoppa och pussar lockade mer. Så jag stannade en natt till. Först såg vi en sån där tung film. Sen balanserades det upp med en tecknad. ;-) Den bestod av flera snuttar men av någon anledning kommer jag bara ihåg små brottstycken från tre av dem. Som att jag skulle varit distraherad på något sätt...
Ansikte mot hår (hennes), ansikte mot hals (min) och natt. Men natt blir morgon och packning och tåg och avsked. Extranatten var inte alls planerad så iklädd gårdagens insvettade pluggsunkkläder tog jag mig hem. Och nu sitter jag här. Prov imorgon. Lång lista där kanske en tredjedel är avbockad. Men jag kanske kan alla de alla punkterna också på något magiskt sätt?
Dusch kanske. Rena kläder. Och mat. Och några saker till på listan. Och litet krismöte ikväll med annan snäll människa i studienöd.

Fejsbook... kan innehålla spöken från ditt förflutna

Har känns som ett rätt trevligt sätt att hålla kontakt med vänner efter flytten och ett bra sätt att få överblick över den nya klassen. Tralalala.
Men av någon anledning råkade jag söka på min gamla grundskola och visst finns den med. Och visst finns en del av mina dåtida klasskamrater med. Och visst är det några av dem som en gång i tiden hjälpte till att göra min vardag till ett helvete. Lite i smyg kan man titta på en del av deras sidor och de verkar till och med prata med varandra. Eller så har de bara återfunnit varandra via Fejsbook och tycker att det är partyparty. Hu. Som att tiden stått stilla här och var. För mig har tiden inte stått stilla. Jag tror inte ens de skulle känna igen mig längre, innan jag flyttade sprang jag på någon ibland på stan och kunde utan problem gå förbi utan att några igenkännande blickar landade på mig. Grundskola var för mig osökt de 9 ensammaste åren i mitt liv, i synnerhet de 5 sista. Därefter har livet bara blivit bättre och bättre. Numera är det sådär riktigt bra. Jag går fortfarande mina egna vägar, numera i gott sällskap. Att gå egna vägar när jag var liten var tyvärr något som skyddes av min omgivning i skolan.
Ibland drabbas jag av en tramsig revanschlust, som att gå på återträff någon gång bara för att visa upp mig. Sprätta lite som en nöjd och kaxig tupp. Men jag ska nog inte sänka mig till den nivån. ;-P De kan få ha sitt. Jag har mitt.

Hååmå!

I skolan finns vapendragare. Samt oupplysta och homofoba. De två senare oftast i någon form av kombination.
Nå, en av vapendragarna tog en öl tillsammans med ett par av de oupplysta. Vet du att det finns någon som är HÅÅMÅ i klassen!? Asså en grabb. Och en flicka också: Mitt utseende beskrivs. Asså, hon är typ ihop med någon i fyran!
Vapendragaren: Aha, du menar I know. Hennes flickvän bor i storstan och går inte alls i vår klass.
Tystnad.

Fotnot: Den oupplysta vågade till och med prata med mig, flera ord i förra veckan. Utveckling? (Visserligen om något så neutralt som väder.)

Distans

Helgerna kommer fort, det är bra om det inte vore för att tenta och munta närmar sig i samma takt. Men helgerna tar fort slut också. Så där så att jag hånglar upp henne som om vi setts för sista gången när hon försvinner till jobbet på söndagarna. När jag har slängt extranycklarna genom brevinkastet och är på väg till tåget, då kan jag tjuvkika på henne där hon jobbar. Sist såg hon liten och frusen ut och jag ville inte alls åka till annan stad.
Tågresa levererar mig till ett nu snötäckt mål. Raskt inne i vardagskarusell, skolaskolaskola. Kort blick på schemat talade om att det faktiskt finns möjligheter att plugga till muntan. En knäpp med fingrarna tillsammans med termostatens knäppningar i mitt element och det kommer vara helg igen. En helg med stressat munta-monster i magen. Men också helg med glittrande blickar under lugg.

det finns så mycket man skulle kunna göra...

Sluta frysa. Städa kanske, hur var det... jag tror att jag har råkat bjuda hit folk imorgon. Plugga vore också en grej. En och en halv vecka till muntan. :-S
Förresten gillar jag inte att folk snackar skit om lärare. Inte på det sättet som de gör. Vi kommer ha hinna många lärare och man lär gilla med mer eller mindre. Men lika illa är det att mobba en lärare som att mobba folk i ens klass. Darn, jag borde sagt ifrån. Nu kontrade jag bara med att jag uppskattar den aktuella läraren - och genast hängde flera på! Folk vågar bara inte säga vad de tycker, att säga emot någon är läskigtläskigt.

Just ja. Mat borde jag laga också. Slänga soppåse, men då måste man gå ut och ute är det kallt. Nu har jag ätit upp sista Dumlen från födelsedagspåsen (Tack Bönan!). Hm, diska borde jag också göra.