Ex som blir vänner.

Vad är grejen egentligen? Varför i hela fridens namn ska man fortsätta vara bundis med människor där relationen tidigare har inneburit inte bara sex utan även krossade hjärtan? Men det sker helt automatiskt för mig allt som oftast. Bästa vännen (Hm, borde komma på ett bättre alias där ty jag har egentligen tre bästa vänner.) var från början Den stora kärleken och dessutom en väldigt våt dröm. Vi hånglade passionerat av och an i några månader. Beslut togs och bröts. Vi hamnade till slut i samma säng och som förvirrade lesbianer kan vara ledde det hela till någon sorts fast förhållande. Jag kan förresten verkligen rekommendera konceptet att bara hångla passionerat ett bra tag innan man skuttar i säng. Sexet kändes då som högsta vinsten på ett annat sätt än om vi hade klarat av det vid det första möjliga tillfället. Förhållandet innehöll mer drama än önskvärt och resulterade i ett krossat hjärta (mitt). Allt var givetvis stor sorg en lång tid därefter men jag kunde bara inte släppa människan helt och Den stora kärleken visade sig passa betydligt bättre som Bästa vännen.
Sedan jag och Darling redde ut hennes förhavanden så har vi fortsatt att prata. På ett väldigt vänskapligt plan. Ex:et från i höstas börjar kvala in på kompiskontot även om det nog lär ta ett tag till innan vi börjar hänga med varandra.
Antagligen beror det delvis på att man förhoppningsvis hade saker gemensamma med de där personerna och därmed någonting att bygga vänskap på. Att världen är så liten och att det kan vara oundvikligt att ha kontakt med sina ex påverkar säkerligen också. Nu sprider jag rykten men vad jag har förstått så är kompisskap mellan ex i den heterosexuella världen mer ovanliga.

Goda vänner och gamla minnen

Hängde hemma hos Diademet och Fjunis med deras minizoo. Vi lagade sjukt god mat, åt upp den och diskuterade livet. Diademet och Fjunis är ett otroligt sött heteropar men de är inte direkt heteronormativa. Inget giftermål än alltså. Men jag fick bevittna en helig stund som nog kan beskrivas som en alternativ form av förlovning. En dubbel uppsättning av Med mera-kort anlände i brevlådan så att de nu kan samla poäng på samma konto. Hej tvåsamhet! Som förlovningsringar fast i plånboken.
Fjunis var inte hemma. Jag och Diademet satt och pratade. Jag berättade om denna hemligt hemliga blogg och frågade vad jag nu skulle kalla henne varpå hon utbrast "Diademet!". Visst, denna donna är bland de bästa och sådana blygsamma önskningar ska man självklart uppfylla. Vi pratade gamla, trevliga minnen. Som första sexet med första tjejen. (Diademet har alltså en inte helt heterosexuell bakgrund.) Hon hade varit liten och på festival. Där hade hon funnit en annan liten och gudomligt vacker tös som nog inte alls hette Dagny utan något helt annat. Ljummen sommarkväll och en liten äng täckt med smörblommor en bit utanför festivalområdet. Som en saga. Själv var jag inte fullt lika liten men jag kände mig liten. Ett fint hotell i en mindre stad. En söt studentska som var några år äldre än jag. Skräcken, tänk om hon märker att jag inte vet vad jag håller på med!? Tillfredsställelsen i att lyckas knäppa upp henne BH på ett relativt smidigt sätt. Fascinationen över att jag fick röra vid henne överallt. En heltäckningsmatta som var sträv mot huden. En smal enkelsäng. Osäkerheten när jag vaknade bredvid henne i den smala sängen tidigt på morgonen och var hysteriskt kissnödig men inte vågade kliva upp för då skulle jag väcka henne. Så jobbigt att tveka över sådant. Idag skulle jag väl ha försökt göra en så diskret sorti ur sängen som möjligt och om bruden vaknade, pussa på henne och mumla en ursäkt. Men då knep jag ihop tills väckarklockan ringde.

Relationer på riktigt och de som mest var i mitt huvud.

Kände mig rationell och raderade dröser med gamla konversationer i min in- och utkorg på ett visst community. Om jag skriver till någon som jag tror kan komma att betyda någonting i mitt liv så sparar jag nämligen oftast det mesta. Det hamnar till slut i gigantiska pdf-filer som jag hitintills inte öppnat. Men någon gång kanske, om jag på äldre dar ska skriva en självbiografi om min ungdom. Skapade nya pdf:er och skummade igenom gamla saker som har eller har haft emotionell betydelse.
Jag kan tydligt skilja ut alltihop i två olika grupper. Ett gäng meddelanden hör ihop med relationer som ledde till förhållanden. Följt av en del puttenuttigheter från dessa förhållanden. De porriga meddelandena förekommer också här. Ett tips om man vill leda sin partner (eller annan lämplig människa) till total sexuell frustration på distans när denne t.ex. befinner sig på ett tråkigt möte/föreläsning/konferens men har möjlighet att wappa är att hålla det hela kort och koncist. Man har nämligen bara ett begränsat antal rader till förfogande per meddelanden, ganska likt problemet vid porriga sms. Man måste tänka till helt enkelt.
Ett annat gäng meddelanden som nog nästan är fler, härrör från relationer som jag hett önskade skulle bli någonting annat. Där mitt engagemang översteg den andra personens. I sällsynta fall kan man hitta puttenuttigheter även där men de är väldigt kortvariga. Ofta har tonen ändrats rätt drastiskt mot en mer tydligt kamratlig sådan. Intressant att jag diskuterat så mycket med vissa människor. Att jag även har fått reda på så mycket om dem som sedan har fallit i glömska.
Kuriosa apropå rättstavningsprogram hittade jag också. I ett meddelande för länge sedan hade jag skrivit "pubertal" men påpekade att jag hade fått stavningsförslaget "pudertal". Det är fortfarande skojigt.

Dränerad

Damn it. Nu har jag varit för förstående. Accepterat, förstått, inte blivit arg. Varit stödjande. Så där ohyggligt balanserad. Det fungerar bara en begränsad tid. Sen börjar en inre überbitch växa till sig och formar ett stort NEJ. Slår bakut åt mig eftersom jag tydligen inte hade vett att göra det själv eller i tid. Andra människor och deras beslut kan dra åt skogen. Jag förstår inte alls. Jag har ingen lust att förstå. Vet bara att jag har rätt, de har fel och i vissa fall är de dessutom dumma i huvudet. Om man kunde skaka av sig andra individers beslut och ickebeslut som man kunde byta ytterkläder så skulle jag göra det nu.
I dag tog jag på mig lite för lite kläder för jag har bestämt att det nog kommer vara lagom varmt om några timmar. Utan en tillstymmelse till skam i kroppen sitter jag och skrålar till The Ark. Tänker köpa god lunch och äta den på en solig takterrass som inte vet om att den befinner sig i Sverige utan istället satsar på medelhavsklimat redan i början av mars. Jag är tacksam över dess verklighetsflykt och överväger att hänga på.
(Visste ni att rättstavningsprogrammet inte diggar "überbitch"? Det försöker med förslag som sockerbit och läckerbit istället. Min inre rabiata sockerbit. Haha.)

Closure. Om man petar lite till.

Först så skrev jag det här inlägget:

Ontimagenmeddelanden
Sådana meddelanden som man måste skriva ibland och som ofelbart ger magknip medan man väntar på svar. Jag försökte ta reda på vad Darling pysslar med. Utifrån principen : om du bara säger att du inte vill ha dig så kan jag lägga ner en gång för alla.
Varpå hon skämtar om det en smula!? Typ. Hehe, jag visste inte att jag var tvungen att berätta för dig vad jag gör. Om hon faktiskt träffade någon på "det sättet" kunde man tydligen diskutera.
Jag förstår henne inte. Inte alls faktiskt. Så det är fördjävligt att hon fortfarande kan ge mig högre puls på distans.

En liten stund senare kunde jag skriva det här i stället:

Ibland måste man dra ut svaren. Om man vet att de finns där men inte kommer frivillig. Så jag petade lite till och fick dem. Tillsammans med en ganska lam ursäkt. Skönt att veta hur som helst. Darling får nog gå till historien som bruden som verkade för bra för att vara sann. För om hon verkligen var så perfekt så skulle hon självklart insett att jag var helt rätt och sen hade vi levt ihop lyckliga alla dagar. Eh. Eller kanske inte.

Borde jag veta bättre?

Vore det alldeles förkastligt att flörta med en söt brud? Mest för att hon är väldigt söt. Och inte 6 år yngre som jag först trodde utan bara 4 år yngre. Så vitt jag vet har vi ingenting uppenbart gemensamt. Hon är dessutom kompis till mitt ex. Insyltad så att säga. Men jättesöt. Dessutom verkar hon vara en glad prick. Sånt är trevligt.
Jo, jag vet att saker kan verka enkla i början men sällan är det i längden. Men det vore så trevlig med någonting enkelt så jag kan väl få låtsas en stund?

Vinterskorna är ställda på hyllan och det är varmt ute. Vissa saker säger mig att Darling grubblar på ett och annat. Väntar med spänning på att hon ska få tummen ur och faktiskt förmedla någonting direkt till mig. Som ett tackmennejtack. Det är mycket möjligt att jag väntar förgäves. Under tiden tänkte jag fundera på den där söta bruden.

I know vs pojkar

Jag fick besök idag. Av en av de mycket få grabbar jag bokstavligt talat släppt inpå huden. Den här gången ett purt vänskapligt möte. Till skillnad från sist när det var av sexuell karaktär. Underlig känsla. Vi hade inte setts dess. Han tar i mig på ett väldigt självklart sätt, fast den här gången mer som en djurunge. En sån som klänger ni vet. Koalababy. Funderade över känslan och det kändes inte helt ok. Det skulle så lätt gå över i någonting annat som jag inte alls är intresserad av nu. Så han fick sova själv.
Jag kom som sagt entusiastiskt ut som homosexuell i unga år, långt innan mina första sexuella erfarenheter. Var följdaktligen helt inriktad på tjejer i många år. Men jag blev till sist nyfiken över vad jag hade valt bort och provade. Grabben på besök närmare bestämt. Som tyckte att det var helt ok att vara föremål för mitt sexuella experiment. Som experiment var det ganska skojigt. Även om det är frustrerande att efter flera års sexuell praktik plötsligt känna sig som den där okyssta 14åringen igen. Läskigt. Vad fick jag ut av det hela? Ja du. Om jag någonsin skulle bli kär i en grabb så kommer jag inte att avfärda honom för att det är "fel kön" på honom. Jag säger om. Det har nämligen aldrig hänt. Men jag kan tydligen känna sexuell attraktion även inför en såpass maskulin kropp. Jag som alltid har upplevt min egen kropp som ganska androgyn insåg att den framstod som tydligt feminin i kontrast till hans. Kurvor dök upp som aldrig visat sig förrut. Förändrad självbild.
Bortsett från att experimentet var spännande på samma sätt som det är spännande att ha sex med en helt ny människa, så var det i längden en smula tråkigt. En smula förutsägbart. Det heterosexuella samlaget som höjdpunkt är inte riktigt min grej. Tänker jag sex så tänker jag på sex med tjejer. Fortfarande. Så jag gissade nog ganska rätt då för länge sedan när jag satte ettikett på min sexualitet. Fortfarande så där homosexuell. Om man nu måste bestämma sig. Det är ganska trevligt att nöja sig med att vara sexuell. Så länge man har klart för sig att chansen att komma innanför mina trosor är minimal om man är en sådan där heteronormativ och heterosexuell man. Och att chansen är som störst om man är ickeheterosexuell kvinna. Övriga hamnar någonstans där mitt i mellan. Men oftast är det lättast att säga att man är flata.

Morgonluft

Ute doftar det rök. Som från brasor av höstlöv och beskurna grenar. Den doften lindar in mig i lugn och tillförsikt. Den får mig att tänka på höst eller vår. Morgonen är disig. Om man blickar ner för gatan så kan man bara ana trädkronor mot slutet, husen har försvunnit. Så att man nästan kan glömma att detta är storstad och istället låtsas att gatan försvinner ut i skogsdungar, åkrar, stigar och dammiga landsvägar.
Man möter pensionärer, en del på morgonpromenad och andra mer målmedvetet på väg mot Konsum, Ica, Lidl eller Willys. Man möter människor som ser trasiga ut. Några unga, troligen härjade av lördagsnatten. De äldre mer härjade av livet i stort. Gäspande hundägare med telningarna i koppel. Trötta småbarnsföräldrar, de flesta med telningarna utan koppel. Några springer. Just ja. Sommartid. Vilket öde att vakna och inse att man har tappat bort en timme. Men det hela leder till vår. Doften ljuger inte.

Skaka rumpa

Ut gick jag och dansade mig svettig och trött. Många välbekanta ansikten. På både det trevliga och på det klaustrofobiska sättet. Ingen Darling. Hon syns sällan på krogen så jag hade inte riktigt förväntat mig det. Och tur är väl det. Vi har inte setts på så länge nu att jag inte alls vet hur jag skulle göra om jag sprang på henne. Behandla det som återseendet av en vän. Eller skänka en mer avmätt nick tillägnad bekanta som man inte vill frottera sig närmare med.
Mitt intresse för att gå ut går i vågor. Ibland lika med noll och ibland är det jättekul. Varför mitt intresse ganska ofta är lika med noll kommer jag oftast på när man på dansgolvet en bra bit efter midnatt måste ducka för glas med varierande blött och klibbigt innehåll då glasens tillfälliga innehavare har tappat kontrollen över armar och ben. När man kan känna glasbitar under skosulan. När råpackade damer av modellen ganska många generationer äldre än jag får för sig att ge en all sin uppmärksamhet. Samtidigt börjat en del söta brudar verka ack så unga, så där så att jag nästan känner mig lite gubbsjuk. Visserligen kan jag nog utan problem komma undan med att ragga även på dem ett antal år till men då måste jag själv förtränga att de känns små.

Jag trivs ganska bra med att ragga på ett dansgolv med hjälp av blickar. Enkelt och eventuella avvisanden kan ske ganska disktret. Nackdelen är att om man är på gott humör och av misstag leende råkar blicka in i någons ögon så uppfattas det ofta som en invit. För att konceptet ska fungera krävs också att folk är nyktra nog att fortfarande kunna läsa av saker rätt.
Klart minus även när någon sjukt snygg brud bara sitter vid något bord och ser hård ut. Och inte det minsta intresserad av att närma sig dansgolvet. Då blir man tvungen att upparbetar mycket mer mod. Man måste faktiskt tilltala människan. Hu. Raggande med ord känns lätt ohyggligt plumt och fult. Inte min melodi.

Om döden. Eller att ibland inte vilja sova ensam.

Jag har två ålderstigna individer som står mig nära. På helt olika sätt men glasklart är att när de inte längre finns kvar så kommer det att lämna stora hålrum i mig. Hälsan börjar vackla. Kropparna börjar sakta ge upp. Den ene är plågsamt medveten om att livet inte är evigt och är rädd, vill inte dö. Den andra tänker nog riktigt inte i de banorna. Men beter sig allt mer skraltigt. Jag älskar dem båda och har i varierande grad ansvar för att hjälpa dem i tillvaron. Stöjda den ena, trösta och peppa. Ordna praktiska saker. Försöka öka tryggheten. Försöka tillfredställa den andras växande hunger efter bekräftelse. För dessa två räcker jag alltid till. Eller, för dessa två vill jag alltid räcka till. Jag är bra på att hjälpa och vara den trygga och lugna när det gungar för andra.

Men det finns sena kvällar som glider in i nätter där tankarna på förlusterna som närmar sig konsumerar mig. När hålrummen börjar formas i förtid. Då tryggheten och lugnet som nyss fanns sinar. Liten och ledsen.
Då växer behoven av att finna en vänlig famn vid min sida. Någon som kan dela med sig av trygghet och lugn när jag har skänkt bort för mycket av mina egna reserver. Hud och hår att gömma sig i en stund och glömma allt det andra. Någon att klänga på. Varma andetag mot min nacke som kan påminna om att hålrum faktiskt kan fyllas igen, de är inga eviga vakuum.

Annars är jag ett vanedjur. Sover jag mest själv så sover jag även bäst själv. Trodde länge att jag aldrig skulle kunna vänja sig vid att sova ihopslingrad men någon. Föredrar att bilda en egen kokong med ett fluffigt täcke just när det kommer till själva sovandet. Tills jag under nästan ett års tid kom att sova ihopslingrad med någon nästan varje natt. Lärde mig att känna trygghet i famnen som alltid fanns där. Ville ligga nära även i sömnen. Nu sover jag ensam igen. Har hittat tillbaka till den där trygga och egna kokongen. Med undantag för de där få nätterna som berövar mig lugnet då den ensamma sömnen bara känns otroligt ensam. Ge mig då dina hjärtslag och andetag, lågmälda ord och sömniga suckar i mitt öra.

Ajaj och självbehärskning

Hur löjligt som helst. Varje gång Darling loggar in på MSN så får jag lite magknip. Hoppas att hon ska skriva men det gör hon inte. Mina fingertoppar kliar efter att starta en konversation. Hjärtat har sänkt nivån till att det nästan vore trevligt att få en sån där liten ursäkt. Självkänslan protesterar men det är som att hjärtat inte lyssnar alls. Klamrar mig envist fast vid den lilla spillran av självbehärskning. Omhuldar bästa vännens ord. Nej, man ska inte krypa inför de som har satt ens känslor i otrevligt hastig rullning. Inte tigga uppmärksamhet som en hundvalp.
Djupa andetag. Om hon vill så ligger initiativen på henne nu. Det är förbannat trist att hon inte verkar vilja utnyttja det.

Det passar mig inte alls att sitta och vänta. Jag fullkomligt hatar att vara tvungen att ge bort kommandot helt. Jag är värd ett nejtack så att jag kan gå vidare i mer rask takt. Inte detta duärsåfinmenehhh. TYSTNAD. Att låta sådana här saker sakta rinna ut i sanden och självdö är plågsamt. Om man skulle försöka lyfta blicken och tanken bortom minnen av Darlings rufsiga hår, fjuniga nacke och mjuka hud. Ni vet precis i den där lilla dalen som bildas där konturen av höftbenet övergår i len mage. Och försöka komma ihåg att det finns många andra brudar värda att uppmärksamma. Jag tänkte försöka skärpa mig. Kanske ägna mig åt festligheter på stan. Där alla de där andra brudarna hänger.

När jag var liten

Ehum. Ganska liten. Hopplöst tonårsfinnig 14åring. Då fanns minsann inte brud-bloggar. Eller Qruiser. Sylvia & Sylvester låg i startgroparna men det visst jag inte. Några år tidigare hade det funnits en ungdomsgård för homo- och biungdomar som gick under förkortningen BHUS. Kvar fanns deras elektroniska anslagstavla.

Kommer ihåg hur jag med hjärtklappning satt framför min pappas dator och surfade. Vi snackar sånt där lååångsamt uppringt internet via modem. Det var otroligt upphetsande och läskigt på samma gång. Livrädd för att han skulle se. Ung och naiv. Det slog mig aldrig att de på andra sidan anslagstavlan kanske inte alls var lika små. Det hela resulterade i några nya mailadresser, vi bytte telefonnummer och jag tror att jag fikade men nån av tjejerna. Allt gick finfint och det började aldrig ringa hem någon snuskgubbe trots att jag lämnade ut mitt hemnummer(!?). Att jag vågade. Men jag var liten, desperat och kvävd av ensamhet. Övertygad om att jag var ful och tråkig. Att ingen någonsin skulle tycka om mig. Hittade min gamla adressbok i en bortglömt byrålåda. En söt och glittrig. Med en älva på. I den finns de gamla och då så värdefulla adresserna och telefonnumren kvar. Namnen säger mig ingenting längre men de är noggrant nedplitade med finaste glitterpennorna.

Det finns en dagbok kvar också. Jag började skriva några år tidigare. Inläggen i början är av stilen "Idag var jag i skolan och det var tråkigt". Något år senare dyker det upp värsta lesbiska porrnovellerna. Otroligt cheezy och detaljerade. Och torkade rosenblad. Små blyertsteckningar. Nakna bröst. Jag blir generad och fascinerad av att läsa och se. Men nog mest beklämd. Tänk om jag kunde få träffa den där lilla ensamma tjejen igen. Få berätta att allting faktiskt blev bra sen. Jättebra. Att jag inte skulle förbli evigt okysst. Att jag faktiskt skulle få hångla med tjejer! Att snygga brudar som Darling skulle komma att sova i min säng. Om jag bara bet ihop en liten stund till. Då hade det kanske inte känts så hopplöst alla de där långa och ensamma åren.

Orsak och verkan

I SvD idag kan gemene man läsa om att "homosexuell propaganda" ska förbjudas i Polens skolor. Lärare som inte följer dessa direktiv kommer att avskedas. Partirepresentanter från det ärkekonservativa partiet LPR uttalar sig i polsk radio om att den "homosexuella livsstilen" förstör hälsan. Att den resulterar i patologiskt beteende, drogberoende, självmord och våld bland dessa grupperingar.
Det är så att man blir mörkrädd. Polen är ett EU-land och ligger nära Sverige.
Om jag levde i ett land där mina känslor och min kärlek skulle lagstiftas in i tystnad så skulle jag bete mig väldigt patologiskt. Jag lovar. Om någon talar om tillräckligt många gånger att man är sjuk så blir det till slut en sanning. I Polen är det inte någon enstaka knasboll som uttalar sig utan det är regeringen som förbereder lagförslaget.

All heder till de över 10.000 polska lärare som i helgen demonstrerade mot förslaget.

Jag hade inte tänkt fylla den här bloggen med inlägg om politik. Men när delar av ens privatliv görs till politik och man blir förbannad över morgonkaffet så blir resultatet den här typen av inlägg.
Komponerar på en helt annan text. En om att vara liten och i-garderoben-ensam. Blev full i skratt när jag såg att Bruden precis hade skrivit på samma tema. Det var inte inte meningen att härmas. Jag är ohyggligt ödmjuk så vi kan säga att jag blev inspirerad. Ska skriva klart när den akuta Polen-ilskan har lagt sig.

Bitter?

Jag!? Nähä. Vem skvallrade?

Jag tror att Darling träffar en ny brutta. Det kan även vara en förhastad slutsats. Eller en fullkomligt logisk sådan. Man kan hantera det genom attt lyssna sönder skivan So Jealous. Lesbisk svartsjuka. Ajaj. Till imorgon tänkte jag svälja dessa, mina eventuella nederlag, och skriva om någonting helt annat.

Orden har har däremot alltid flödat hand i hand med den olyckliga kärleken. Lycklig kärlek gör att sidorna i min dagbok (den ni inte får läsa) gapar tomma.

Heteroumgänge

För att jag skulle fundera lite mindre på Darling och istället göra något skojigt tog bästa vännen med mig på partaj. Partaj är inte alltid det bästa lyckopillret för mig men den här gången funkade det.
Placerade mig först halvdefensivt i ett hörn och studerade folksamlingen (varav jag kände tre och är bekant med bruden som fyllde år). Konverserade med en vilsen och blyg pojk som också satt i hörnet. Avancerade till en plats i soffan och när bästa vännen begav sig hemåt så satt jag kvar djupt inbegripen i en diskussion med födelsedagsbrudens pojkvän. Spännande. En sån där heterosexuell. Jag gav jobbiga och svävande svar och råkade dra ett mindre föredrag om heteronormativitet. Pratade om könsöverskridande. Tills han efter sin tredje whiskey kände ett behov av att fråga: "Men alltså, vad är du egentligen?". Skojigt. Jag lugnade honom med att mitt biologiska kön nog var kvinnligt. Då kändes det tydligen bättre.

Hur allting började...

Den här gången alltså. I höstas tog jag ett djupt andetag och avslutade ett förhållande som inte längre var vad det hade varit.
Fri som en fågel spanade jag in en sjukt snygg brud, Darling. Hon visade sig vara inte bara gorgeous utan även någon som delade väldigt många av mina intressen. Ja, jag föll handlöst för henne. Det hela började trevligt och enkelt. Jag var glad, hon var glad. Vi betedde oss löjligt och mörka regniga februari kändes plötsligt som en vårmånad.
Sen dök det upp Issues. Saker och ting blev tydligen läskiga. Tyckte hon alltså. Den stora distansen infann sig.

Jag skrev mail som inte alltid besvarades. Jag bevakade vilka som var inloggade på MSN med en sällan skådad frenesi. Jag betedde mig precis så patetiskt som man kan göra när ens kropp är fylld av hormoner som man inte vet vad man ska göra med. Varje gång jag var beredd att ge upp helt så dök det upp något litet hoppfyllt sms med innehåll såsom "jag saknar dig" och annat trams. Jag fick förklaringar och ursäkter till obesvarade mail. Darling håller mig alltså stenhårt på kroken. Fan vet vad hon vill. Hon hävdar att hon inte vet själv. Att hon kanske vill men att det är alldeles för läskigt. Men någon gång kanske.
Bästa vännen konstaterar kraftfullt att Darling kan dra åt helvete. Jo... kanske det.

Tappa hopp

Att få drömmar krossade, att tappa hopp verkar ibland vara mer smärtsamt än att förlora någonting man i realiten har.

För min egen vision kan vida överstiga verkligheten. Om man aldrig får chansen att jämföra visionen med verkligheten utan bara en dag bryskt vaknar upp och inser att just den visionen är förlorad så vet man inte riktigt vad man har förlorat. Mer än att visionen var storartad och alldeles fantastisk.

Jo, just i det här fallet var det en gorgeous tjej visionen handlade om.

Meta

Sent uppplockad stafettpinne. Jag kom entusiastiskt ut som homosexuell för ganska många år sedan. Numera är etiketten inte lika viktig som den var då men jag gillar fortfarande tjejer. HBTQ-världen känns nu hemtam men ibland klaustrofobisk.
Däremot är relationer fortfarande någonting ohyggligt knepigt. Jag har haft några bra och andra mer panikfyllda. Men inte blir det lättare för det.

Jag har ett behov av att skriva och tänker att det säkerligen finns någon som har behov av att läsa.

So here we go!